Jag har nämnt tidigare att jag blev irriterad när Ronnie Sandahls krönikor inte längre gick att läsa på Aftonbladet. Om man inte blev plusmedlem och betalade en viss summa varje månad vill säga. Han svarade aldrig på mitt mail där jag beklagade mig över denna skandal. Och jag vägrade betala de där pengarna varje månad. Vilket innebar att jag där och då förlorade en av de två bra sakerna med måndagar (det var det och Prison Break på den tiden).
Men så nu, med ett jobb där man har ungefär lika mycket att göra som snöskottarna på sommaren, föll jag helt enkelt för deras trick att tjäna pengar på oss stackare som bara vill ha lite Ronnie Sandahl i vår vardag. Jag blev en sån där satans plusmedlem och har nu läst igenom krönikor för ett halvår tillbaka (resten ska jag snart ta itu med också).
Han skriver bra den där killen. Vilket är anledningen till att jag faktiskt gav med mig nu och betalade, och jag gillade hans bok när jag läste den. Han skriver bra och roligt, och har ibland en förmåga att sätta ord på saker jag inte kan.
Och så ser jag att han lyckats sätta ord på den där känslan från den där kärlekshistorian jag under det senaste året inte riktigt vetat hur jag skulle beskriva. "Det är inte längre första gången och det är inte längre lika enkelt. Men det är verkligare." För verkligare, mer på riktigt, det är precis så det har känts. Och jag ställer mig samma fråga som han gör, "Är vi vuxna nu? Vet inte. Är det som du trodde? Varken sämre eller bättre. Bara annorlunda." Annorlunda, verkligare, mer på riktigt.
Han är bra den där Ronnie. Och jag tycker fortfarande det är ganska coolt att jag satt brevid honom på en bio i höstas. Till och med coolare än när jag hoppade på Tobbe Trollkarl på Sturecompagniet bara för att inse att jag inte visste vad jag skulle säga. Men de är rätt kul historier båda två, tycker jag personligen alltså.
Jag avslutar med ett annat citat.
"Tjugotre är en jävla ålder. Fem år efter gymnasiet, en sekund före verkligheten. Vi som alltid har känt varandra står och väger på tröskeln till våra vuxna liv. David jobbar på bank. Jocke har två terminer kvar på läkarlinjen. Eskil går andra året på scenskolan. Jag är journalist och författare. Och det är först när vi träffas igen som tiden och förändringen känns. Som den övervägs.
Vi har lämnat varandra och vi har lämnat oss själva, vi har lämnat Falköping, vi har blandat ut våra liv med nya färger och intryck. Och det är några dagar i ett förtält på västkusten som visar om man fortfarande ingår i varandras färgkombinationer. Vi gör vårt bästa."
Jag är tjugoett och har bara två år kvar till tjugotre, och inser återigen att jag inte vill bli äldre. Att jag inte vill att vi ska spridas som frö i vinden. Fast vi kommer ju alltid ingå i varandras färgkombinationer. Om vi är vuxna nu? Jag vet inte. Men vi blir ju inte yngre iallafall.
