Just ikväll känns det som att jag skulle kunna skriva en mindre bok om allt jag tänker och känner. Om allt som händer, och kanske framförallt inte händer.. Men jag känner också att antagligen är inget av det menat för internet, så därför ska jag försöka låta bli.
Men ibland blir jag så trött på att jag är en sådan känslomänniska som jag är. Jag undrar varför jag blivit sån, eller om jag alltid varit sån? Föddes jag liksom så? När jag är glad är jag så förbannat glad, kan inte sitta still och har energi och glädje så att det skulle räcka till hela världens befolkning. Det finns liksom ingenting som är fel och hela världen är bara fluffigt rosa. Och sen som på en given signal bara vänder allt det där och världen målas snabbt i gråskala. Energin rinner av mig och jag vill helst bara sova. En 16-18 timmar i sträck hade varit helt fantastiskt. För när jag är ledsen, då är jag så där förtvivlat ledsen att jag skulle kunna lägga mig ner mitt på gatan och bara skrika.
Och det där det svänger, det är fan inte lätt att hänga med alla gånger, det kan gå snabbt. Men framför allt är alla känslor så himla intensiva att jag blir helt matt. Tänk vad skönt det vore ibland om man bara kunde vara så där likgiltig inför allt. Men ändå, tänk att inte orka/vilja kämpa för sådant man vill, inte bry sig om att det inte blir så. Att inte kunna känna den där bubblande glädjen eller det där nattsvarta mörkret - förbannat trist samtidigt.
För även det där nattsvarta mörkret tycks ha sina positiva sidor. Det jag har lärt mig på senaste är nämligen att det är bra att komma till den där botten då och då, för det är precis som att man inte kan vända uppåt förrän man studsat mot botten. Och något jag är otroligt glad över är att jag även när allting är skit, och jag känner att denna gången kommer det aldrig bli bra, så dyker den där tanken upp.. "Jag kommer inte leva för alltid, jag har inte tid att ligga här och deppa. Jag har viktigare saker för mig, äventyr att uppleva, känslor att känna och utmaningar att möta!" Jag är så förbannat glad att det finns lite sunt förnuft där nånstans inne i mig, även om man inte alltid kan tro det :)
Och fy bubblans vad kul jag ska ha i Brasilien! Jag är så glad att jag nu börjat se fram emot detta äventyr och längtar efter att bara kasta mig ut i ovissheten.
