i mitten av stortorget sätter jag mig ner "jag är så jävla kääääääääääääär!"

jag dör en liten smula när jag läser allt jag skrivit om de där första veckorna. och när jag läser igenom alla arkiverade sms. alltså det är så jävla sött och gulligt och fint och underbart typ, att jag nästan svävar på moln bara genom att minnas och tänka tillbaka. hur kunde det egentligen gå som det gick?