hur kan jag vara så totalt genomskinlig alltid?

1. konversationen som sakta trillade tillbaka i minnet..
fredagnatt i malmö och det är lite extra fart i oss alla. jag vänder mig om till en nyvunnen bekantskap och på tal om absolut ingenting säger jag:
-du, du ser han där, honom pratar vi inte med.
-jaså.. (kanske aningen förvirrad, varför skulle vi prata med honom..? han var ju inte ens i närheten av oss..) ..för att du är kär i honom eller?
-JAG ÄR INTE KÄR I HONOM! blir nästan lite aggressiv, hur kan han tro något sådant? var fick han det ifrån?
-men du har varit kär i honom då?
-JAG HAR ALDRIG VARIT KÄR I HONOM. blir irriterad.. hur kan han komma och påstå något sådant?
-men du tycker iallafall om honom?
-NÄ ...... han är dum....


2.
och lördagförmiddag. jag och chrasse sitter och äter brunch något utslagna. det kommer in en mamma och en son, vad kan han ha varit, 3-4-5 år kanske? vi säger ingenting. men min uppmärksamhet vänds direkt åt den här lille killen. eller inte åt honom egentligen, utan åt hans mörkt bruna lockiga hår. chrasse bryter tystnaden:
-nej madde, du får inte känna på hans hår!