ensam är stark

när jag stitter på friskis och tränar får jag plötsligt upp bilden framför mina ögon. den bilden som jag nog förträngt ända sedan jag såg den, för jag har inte tänkt på det innan. och det var inte själva grejen, vad som hände. utan det var dina ögon. dina ögon när du tittade på henne och log. jag kommer aldrig glömma när du tittat på mig så där. dina ögon är fan magiska då. det brände i min ögon och jag var påväg att springa ut ur lokalen. men nä, jag ska inte. jag ska inte. och så slängde jag på 10 kilo till och fortsatte träna. jag har nog aldrig varit så fokuserad på min träning som jag var idag efter det.
sen stod jag i affären när "goodbye my lover, goodbye my friend" börjar spelas. jag fick samma jävla känsla. det bränner i mina ögon. men jag ska inte. jag ska inte.
det känns så jävla löjligt alltihop på något sätt, för jag vet att du aldrig har varit min. och jag har aldrig varit din. men ändå så har vi ju det. som det skrevs i ett mail idag : ".. för att fortsätta i samma spår som ni nu har gjort i väldigt länge är ingen bra idé.. " mm, precis. vi. vi. det är inte bara jag som har varit delaktig i hela den här långa historien som aldrig tycks få något slut (förrän nu kanske?). och jag vet vad du har sagt och kännt och du vet vad jag har sagt och kännt. så därför borde det inte kännas löjligt, men det gör det. för egentligen finns det ju inget?

"ensam är stark, men tillsammans kan vi flytta berg", sägs det ju. nu ska jag bara inse att jag inte vill flytta några jävla berg. de står bra där de är. jag ska inte flytta några berg. ensam är stark. det räcker så.

jag önskar bara att det inte hade slutat med dessa tankarna i huvudet som jag har nu. jag önskar att jag aldrig talat så illa om dig som jag gjort dessa dagarna. jag vill ju inte tycka illa om dig. men kanske är det enda som hjälper?

ja. jag är bitter.