uppriktigt.

alltså helt ärligt nu. jag är så trött på detta just nu. varför är allting så omständigt? varför inte bara köra enkelt och ärligt, naket och uppriktigt? och bara låta det gå liksom. varför detta spel fram och tillbaka? varför detta motstånd?
det finns inte mycket som jag har velat såhär mycket (missförstå mig inte, jag vill fortfarande), men som du själv säger, det tar hårt. ja, det tar hårt, på MIG OCKSÅ! men det kommer fan inte bli bättre av att jag ska förneka mina känslor, trycka tillbaka dem lång in och låtsas som ingenting! om vi båda vill och vi vill båda, then what's the fucking problem helt ärligt?! jag förstår inte hur du orkar, vem försöker du lura? är det bara jag som tycker att det är fruktansvärt jobbigt att hålla inne känslor, gömma dem, glömma dem, låtsas att de inte existerar? jag är visserligen känslomänniska på de flesta plan, men man kan inte göra såhär!
ska jag tvinga mig att glömma (även fast jag vet att jag inte mår bra av det) så måste jag nog radera ut dig fullständigt från mitt liv och det fungerar inte. det vet vi båda två. och framför allt så vill jag inte! jag vägrar!
men jag har typ gjort allt och vet inte mer vad jag ska göra? mina idéer börjar ta slut liksom och jag är så trött på detta nu.