tvivel

jag skrattar åt det, men jag vet verkligen inte varför? hur kan jag överhuvudtaget skratta? tror jag att det kommer lösa sig, precis som alla andra gånger? annars brukar jag alltid säga att "det var nog inte det sista vi såg av dig", men nu är jag inte lika säker längre.. aldrig har det varit såhär allvarligt, aldrig har gammalt kommit upp, men nu kom allt på en gång. och jag börjar känna tvivel på att jag någonsin kommer att få se dig igen, få höra din röst, få höra ditt skratt... snälla ta bort mitt tvivel!

jag tror inte att jag nog kan förklara hur mycket jag saknar dig!