ett fall mot marken

det hjälper inte hur många räddningsattribut, såsom flytväst och fallskärm, du än har. du tror att du står med båda fötterna på marken och märker inte hur du sakta, men säkert lyfter mot skyarna. du förstår inte hur högt du har hunnit komma och förstår därför inte heller hur hårt fallet mot marken faktiskt kommer att ta. och trots alla räddningsattribut du tror att du har så känns det. fallet och chocken därpå ser värst ut och känns för jävligt, men det de där små såren, stela lederna, ryggsmärtorna och minnena som är svårast att handskas med. det är de som känns längst och som är svårast att glömma. själva smällen går trots allt att förtränga ganska snabbt, medan det andra nog tar betydligt längre tid..

...gud vad jag svamlar, men ändå.