tiden, den där tiden...

vem läser egentligen här? jag undrar. en del vet jag, andra kan jag ana. men tänk om vissa personer som absolut inte borde, faktiskt läser här. det gör att man ändå måste tänka lite på vad man skriver.. annars hade jag faktiskt kunnat skriva mycket kul här. kodat naturligtivs, helt uppenbart blir ju inte kul. risken är bara att de där personerna som kanske omnämns skulle kunna lägga ihop ett och ett alldeles för lätt och då blir det ju liksom inge kul. fast en del kan jag väl nästan helt säkert säga att de inte har hittat hit. och de kan jag väl fortfarande skriva lite om så där ibland.. hah.
denna veckan har min kropp sagt ifrån, stopp, strejk, nej! det har blivit för mycket stress på senaste och det slog helt enkelt ut mig. tur är iallafall att jag har lärt mig att känna igen alla de där tecknena så att jag kan göra något åt det innan det gtt för långt, för så här kan vi ju helt enkelt inte ha det. idag har jag varit asocial, trött och tråkig. jag har haft ont i varenda liten kroppsdel och det har varit en kamp att få ner maten. men nu vet ni.. nu jobbar vi uppåt igen.
vi jobbar uppåt på många områden. det är inte det att det var svallande känslor och allt det där. men det var en del av min vardag, min helg, mina nätter, mina dagar under ändå ett tag. och det är väl det som känns mest konstigt kanske.. att bli av med det i vardagen, allt det där vanliga. okej, jag vet att det inte behöver vara så. att det säkert kommer komma tillbaka igen framöver. men just nu måste det helt enkelt bli så här. avsluta ett kapitel för att säga hej till en ny era. för den kommer sen, nog.. men just nu kan det faktiskt kännas lite jobbigt ibland. jobbigt att inte ha det där trädet att luta sig mot när det känns tungt, och veta att det står stadigt och stöttar tillbaka. och be mig inte förklara, motivera, beskriva. då. nu. för jag kan inte. jag kan faktiskt inte ens förklara.
att komma hit kändes lite som det enda sättet att komma ifrån det där som präglade livet innan. jag menar, det återkom ju hela tiden. förr eller senare. vare sig jag ville eller inte. men sen var jag tvungen att välja bort det, det fanns liksom faktiskt inte en praktisk möjlighet. att forsätta simma omkring bland fiskarna. och det blev som det blev. det var väl tiden i guess. tiden, den där tiden. och nu? en kul grej. äh, jag vet inte. hur blir det liksom om man skulle komma tillbaka, skulle man börja trampa i gamla fotspår då? jag är ganska säker på att det inte skulle bli så. fast det känns lite så där konstigt.. hah.

för ett år sedan var jag bortrest. i solen, i värmen. det hade fan inte suttit fel nu alltså. och att komma hem lite solbränd med solblekt hår hade inte suttit fel det heller. om en vecka kommer jag iallafall. dock varken solbränd eller avkopplad, snarare blek och stressad. och så ska jag försöka hinna med så mycket som möjligt på de 11-12 dagarna jag befinner mig i söder! jisses vad allting känns ostrukturerat just nu. fast jag antar att jag får vänja mig vid det.. och inse att jag faktiskt inte måste sätta ord på allting. varenda känsla måste inte formas i ord och dokumenteras och minnas. ibland får man bara nuet och det går varken att återkosntruera eller riktigt minnas, så varför ens försöka? man får helt enkelt bara finna sig att det är så det är. och därför låta det så vara så, just så.
nu ska jag försöka plugga lite. sakta med säkert. jag ska klara den här tentan också. det kommer gå fint..