det där med att samla minnen i en ask

jag har ett sånt där mega-jättelångt utkast sparat här på bloggen. jag skrev på det i flera månader. inte för att jag någonsin hade för avsikt att posta det.. nej, aldrig. men jag var bara tvungen att få ner det i ord.. allt det där bra, alla bra känslor och minnen och alla bra saker som hänt. få ut det så att man slipper älta tills folk blir blåa i huvudet. nu känns de där orden så avlägsna på något sätt. det är konstigt faktiskt.. att det känns avlägset. men ändå kan jag fortfarande minnas varenda tanke, varenda känsla som finns nerskriven där.
jag tror jag skulle kunna skriva ett nytt sånt där utkast idag faktiskt. det skulle inte bli lika långt och inte heller innehålla lika svallande känslor. inte riktigt samma naivitet skulle finnas, även om den dock skulle göra ett inhopp då och då. men det skulle innehålla fan så många färre lögner och desto mer ärlighet och omtanke. och det bästa utav allt är väl att jag trots allt fortfarande har allt det där kvar.. även om det kanske inte är på samma sätt. fast ändå, jo.

och så tänker man nånstans, att man aldrig lär sig! men fan vad tråkigt det vore ändå. jag samlar vänner i min ask, vänner jag planerar att spara läääänge länge.