skadat gods

och så kommer man till den punkten att nu, nu har jag bestämt mig. sen går det 5 minuter.. och så funderar man, så vill jag ju inte alls ha det. och sen bestämmer man sig på nytt. och så går det en liten stund till, och så nej, jag vet ju att det inte funkar så här. så bestämmer jag mig på nytt. och sen tvekar man, var det rätt beslut?
jag måste ju ändå se det som ett "tecken" det som hände. visst är det tråkigt, förstår inte människor som inte kan skilja på mitt och ditt. men nu blir det svårare att kontakta, för oss båda. framför allt för dig kanske. och det är kanske det som behövs. som att bygga upp en mur som helt enkelt inte går att rasa, inte för någon. även fast man vill. och även fast jag vill ha det kvar så går det inte. för det finns inget att spara.

grejen är ju den att svaret redan är klart. jag vet vad som ska bli det slutliga beslutet. problemet är bara att jag måste ta det till mig också. att jag måste bestämma mig. kanske mot min vilja, men jag måste. jag måste inse. nu. det kommer ändå aldrig att bli som innan...