förståndig? kanske inte ändå..

faktum är att jag faktiskt har återfått ganska mycket av mitt förstånd. och jag kan lyssna på det. men jag kan också säga att jag inte vill vara förståndig, eller så kan jag inte? jag vet inte. men jag vill liksom behålla detta. (det gör mig lika glad varje gång..) det är alltid så mycket man borde göra (sova ordentligt, äta ordentligt, träna mer.. ja ni vet allt det där) och man vet om det. men ändå så gör man det bara inte. jag menar jag överlever ju ändå.. och jag har ju inte förfallit, varken fysiskt eller psykiskt. så.. spelar roll egentligen? jo jag vet vad som är bäst.. och bla bla bla (och det är jag själv som tänker dessa tankarna..) ... MEN .. ni vet.. ständigt dessa men.. eller kanske män?!

usch.. nu är det slutanalyserat.