från det djupaste hav mot klarare vatten...

hade väldigt svårt för att somna igår kväll. låg bara och tänkte på det där med det stora svarta havet och alla fiskarna som sägs finnas där i.

detta kom jag fram till...

jag har suttit i en liten eka mitt ute på det största, svartaste, djupaste hav. jag satt precis ovanför det där svarta hålet som skulle suga ner både mig och ekan i avgrunden. vi höll på att försvinna, likt det man hör händer i bermudatraingeln. men som ni säkert vet blåser vindarna och vågorna vågar (?) . vågorna förde mig bort från svarta hål och in mot land. jag vill inte påstå att det har gått snabbt och inte heller att det har varit en säker färd, men inåt land har vågorna fört mig. havet blir ljusare ju närmre land man kommer. ju längre tid vågorna har haft att föra mig mot land dessto klarare har vattnet blivit. men sen har det funnit tillfällen då vindarna varit så starka att de har dragit mig utåt istället, mot det djupa och det mörka, och jag har fått vänta på att vågorna ska börja föra mig inåt igen. det har funnits tillfällen då min eka trasslat in sig i gamla fiskenät som legat kvar, och jag har blivit stillastående på ett öppet hav. det har funnits tillfällen då jag har fått hål i ekan, den har sakta fyllts med vatten och ibland varit påväg mot botten. men tack och lov har jag alltid hittat en kork att trycka i hålet och haft hjälp som hjälpt mig ösa vatten ur båten och den har hållt sig på ytan. och även fast jag ibland dragits utåt av starka vindar och ibland stått still ett tag, har det alltid kommit en tid då vågorna åter fört mig in mot land. sakta, men säkert, som det brukar heta.

jag sitter fortfarande i en liten eka på ett stort hav, men betydligt närmre land än förrut (även fast det inte alltid känns så). en av de svåraste bitarna väntar dock. det är precis där det djupa mörka övergår till det inte fullt så djupa och betydligt klarare vattnet. den biten kan vara så lång och smärtsam. det är där du trasslar in dig i tången titt som tätt. där de starka strömmarna för dig utåt lika snabbt som vågorna sedan för dig inåt igen. och så kan det hålla på ett tag. det är där du ibland tror du skymtar en och annan fisk på havets botten, men det är fortfarande svårt att säga om det verkligen är en fisk eller bara tång som rörde sig på havets botten. jag har vant mig vid det stora havet och det skrämmer lite att komma in mot land igen. jag längtar efter det klara vattnet och att kunna se fiskarna simma igen. men där de fina fiskarna finns, finns också de farliga. de farliga som kan ta tag i mig och dra mig längst ut på havet igen, men i en annan båt, eller helt utan båt kanske? och även fast det ibland känns som en stor lögn så försöker jag lita på att det faktiskt finns fler fina fiskar i havet, men det är inte samma fiskar som när jag befann mig där sist, det vet jag. och det skämmer också. för de gamla fiskarna var ju så fina och så bra, men det var då och inte nu. tiderna förändras, och det är väl dags att jag gör det med dem.

möt mig på kajen för jag ska lyckas, jag ska ta mig i land. men jag vet också att det spelar ingen roll hur mycket jag försöker ro min lilla eka framåt. det är bara vågorna som kan föra mig inåt land...