life, oh life..

det känns som att livet går utför på något sätt. det känns som att jag kommer att förlora massa saker som står mig nära, som jag tycker om, som betyder mycket för mig. jag måste nog erkänna att jag är lite orolig. det gäller många olika saker detta.. men det finns väl bara en sak att göra antar jag? jag måste börja aktivera mig. inte tappa trådarna. börja ta hand om mina nära o kära och inte förlora kontakten med någon. för det vill jag inte. verkligen inte.

sen kan det ju bli svårt på en del håll. men jag gör allt för att inte tappa kontakten med dig, och det vet du. jag tror inte jag skulle klara det. inte ännu iallafall. du betyder för mycket för mig fortfarande. och jag önskar att du bara kunde släppa din skyddsmur och bara följa dina innersta känslor, för det är på tiden. allt skulle bli helt fucking underbart. och det vet du.

det är inte så att jag saknar skolan. jag var skoltrött i typ 4 år och tycker att det är så skönt att leva i den här drömvärlden som jag gör nu. det är ju liksom, när ska vardagen börja? jag har ingen vardag. även fast jag jobbar tre dagar i veckan lever jag något sorts drömliv där jag har hur mycket tid som helst att göra vad jag vill på, typ. det är en sjuk känsla. jag skulle nog inte klara det hur länge som helst, men nu är det otroligt skönt.
men det jag skulle komma till är att det är klart jag saknar allt runt omkring. jag saknar vännerna, som man inte träffar så mycket längre. och allt galet som vi höll på med. på raster, på luncher o håltimmar, på lektioner, på helger, ja alltid typ. det saknar man. och att bara sitta under mirakelträdet på skolgården liksom. eller i passagen och lyssna på musik och äta godis (även fast det var sällan jag köpte något i den där förbannade maskinen). jag saknar till och med en del lektioner ibland. jag blev ju allmänbildad för fan! haha. till och med en del lärare kan man sakna när andan faller på.

jag saknar sommaren2006. jag känner hur den försvinner längre och längre bort. jag har helt sjukt underbara minnen från sommaren06 och jag älskar den! vecka 30 (det var ett jävla tjat ja, haha.) was amazing. all denna tid jag spenderade med mina bästa vänner var helt ljuvlig. och jag var så glad. det hinns inte med att göra så mycket tillsammans längre känns det som. och jag saknar det också.

nu blev det en massa saknad, men summan av kardemumman är egentligen att jag fortfarande älskar livet. det finns en massa tillfällen då man kanske har tänkt så för ett ögonblick, men att det sen försvunnit. men nu känner jag det alltid, typ. detta året har nog varit det bästa i mitt liv hittills. för trots allt jobbigt som kommer emellan så kan jag fortfarande känna att jag älskar livet. och det måste väl ändå vara det bästa betyget?


det enda som inte känns bra är när mina vänner inte har det bra. men jag ska göra mitt allra bästa för att ta hand om dem när det är så.

nu måste jag kila. challe kommer om en timme. jag steg upp tidigt för att hinna, men hamnade här och har varken ätit eller duschat eller något. haha. så nu blir det till att skynda sig. ta hand om er gott folk och var rädda om varandra!