en blomma överlever inte ensam.

och så vaknar man med den där gnagande känslan i magen. igen.

tänk att jag trodde att det var över. (hur kunde jag ens tro det?) men jag fasade inför vad som skulle hända om vi sågs igen. jag hade ingen aning. nu vet jag.
en mindre storm uppstod för ett ögonblick. fröna kom med vinden och det landade ett hos mig. jag blåste bort det så långt jag kunde. jag menar, jag har inte tid att vattna blommor som ändå måste dö.
jag hoppas att det landade ett hos dig också. och att det hann börja gro innan du blåste bort det. för i ärlighetens namn, så långt bort lyckades jag nog inte blåsa det, jag menar, jag har ju inte lungkapacitet som en elefant eller så, så det ligger väl fortfarande inom räckhåll i guess. men jag får väl se till att det inte börjar gro, så länge inte ditt gör det. en blomma överlever inte ensam.
att glömma eller förtränga, det är frågan.