fjärilar

typ såhär känns min mage, fast med fjärilarna på insidan förståss, när jag ser dig. eller egentligen inte så mycket när jag ser dig då är där nog bara en, eller möjligtvis två små förvirrade fjärilar som fladdrar omkring och vet varken ut eller in och har inte riktigt hängt med när de andra stack.. men sen såfort jag hör din röst då är de där allihopa igen, inte bara en eller två utan många, och ibland tror jag till och med att de har tagit med sig alla sina vänner och bekanta in i min mage också.. så känns det iallafall. visst är det mycket bättre nu än innan, jag försöker utrota fjärilarna sakta men säkert, en efter en. sakerna som jag förr tyckte var så roliga, men som ingen annan förstod, förstår jag inte riktigt heller charmen med längre.. (bara lite) och ja, egentligen förstår jag nog inte riktigt vad som hände nångång (medan andra såg det direkt).. men men.. jag ska inte förstora upp det mer än vad jag redan gjort nu..

because the fucking blue door was just an ordinary door after all, but i hope to find the real blue door someday.. om jag så ska vandra gata upp och gata ner i hela london, och utanför (det är säkert bara en myt att den finns i london dessutom..)..

osammanhängande ja. men jag antar att jag har ett behov av att vara lite kryptisk ibland..