OH GOD! - why do I always end up in the middle of all the drama? det slår bannemej aldrig fel. fast denna gången visste jag det långt innan det hände, ändå lyckades jag inte stoppa det.. haha.
detta är nästan en värre incest-historia än den som pågår i incest-klubben hemma. JISSES. men jag antar att man bara ska skratta åt det! :)

what happens in brazil, stays in brazil. right? jag hoppas det, för det börjar redan spåra. haha. en spräckt datorskärm, tidernas bakfylla och lite småångest blev resultatet av gårdagens vilda festande. drinkar, öl, champagne och tequila i massor känns inte som den ultimata kombon om man vill kontrollera sig själv. haha. men jag hade såååå kul!

sometimes too late is just too late... tror jag iallafall.

oh god. i think i'm in love.

I'm not saying its your fault Although you could have done more
I may say it was your fault Because i know you could have done more

nattliga samtal ger upphov till många tankar, funderingar och frågor. på gott och ont..

I need you now I need you now don’t turn away
I need you now ohh please don’t turn me away
I need you now I need you now
How many times have I come to you vulnerable like this?
I know you have the right to question but please don’t ask
I need you now

O jag kan inte skilja på om jag vill vinna dig
Och jag kan inte skilja på om jag vill vara med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill bli av med dig
O jag kan inte skilja på om jag vill skada dig
Men du om någon borde förstå att man inte gör såhär emot mig

blir överlycklig när jag kommer på mig själv med att längta lite. det ska ju bli spännande ju!

i somehow find, you and i collide..

funderar över döden och försöker minnas om jag någonsin faktiskt velat dö. eller om snarare alltid varit den som oroar mig över hur jag ska hinna med allt jag vill under den relativt korta tid som en människa lever i genomsnitt. jag kan inte minnas. men jag älskar att leva. och att känna att jag lever, på gott o ont. det är inte alltid så förbannat trevligt, men det går över igen. hur sjutton ska jag hinna uppfylla alla mina drömmar och önskningar under en människas livstid?! tur att jag snart ska sätta en av mina största drömmar i verket iallafall. även om det gör mig livrädd.

kommer sakna. kommer sakna något otroligt. saknar redan. vill inte.

så mycket man vill skriva, och så lite man kan få ut i ord.

Fan också.

My last goodbye

I don't believe you

And I never will

Oh I can't live by your side

With the lies you've tried to instill

I can't take anymore

I dont have to give you a reason

For leaving this time

Coz this is my last goodbye

It's like I hardly know you

But maybe I never did

It's like every emotion you showed me

You kept well hid

And every true word that you ever spoke

Was really deceiving

Now I'm leaving this time

Coz this is my last goodbye

I've gotta turn and walk away

I don't have anything left to say

I haven't already said before

I've grown tired of being used

And I'm sick and tired of being accused

Now I'm walking away from you

And I'm not coming back

nä va fan säger ni?! kanske skulle ta och flytta till typ linköping, eller norrköping, eller växjö eller nått, och bli kär?

funderingar

ja, man är ju förvirrad nu för tiden liksom. ändå blir jag mer och mer klok över situationen när jag tillslut lyckas få fram de där svaren som jag så länge velat ha. de där kommentarerna som gör att jag inser hur det hela egentligen ligger till.. och så vet jag ju vad det är som egentligen är viktigt för mig, vad jag behöver och vad jag vill ha.

men tycker det känns lite lustigt när jag tänker på hur jag i början av året helst av allt bara ville åka till usa, hur jag några månader senare trodde att jag snart skulle flytta till dubai, och hur jag idag vet att jag kommer åka till brasilien till våren. det ska vara intressant att se var man egentligen håller hus om ett par år, jag som egentligen bara vill vara i sverige. haha.

tentaångest deluxe nu! men snart är det förhoppningsvis över, och då är det bara jag, jag, jag!

2 månader - vart sjutton tog tiden vägen?

Nu är det bara 1 månad kvar - eller 14, det beror på hur vi ser det. Tiden går snabbt, det är för jävligt, och skönt på samma gång. Mest av allt skrämmer det mig hur liten del av all tid detta är, det är liksom bara en blinkning om man tänker efter. Kommer det kännas så sen också?
Jag ska leva i nuet, men samtidigt vore det skönt att spola fram 14 månader och veta att jag är någon annanstans, i en annan tid, med andra tankar och andra känslor - det vore skönt.
Men jag har redan börjat.. om. Igen. Undra hur många igen det ska bli innan man inte bryr sig längre? Innan man inte behöver börja om utan bara är? Fast nu lever vi i nuet. Eller försöker iallafall...

jag tycker att den är så himla bra!

feel the rain on your skin no one else can feel it for you

Just ikväll känns det som att jag skulle kunna skriva en mindre bok om allt jag tänker och känner. Om allt som händer, och kanske framförallt inte händer.. Men jag känner också att antagligen är inget av det menat för internet, så därför ska jag försöka låta bli.
Men ibland blir jag så trött på att jag är en sådan känslomänniska som jag är. Jag undrar varför jag blivit sån, eller om jag alltid varit sån? Föddes jag liksom så? När jag är glad är jag så förbannat glad, kan inte sitta still och har energi och glädje så att det skulle räcka till hela världens befolkning. Det finns liksom ingenting som är fel och hela världen är bara fluffigt rosa. Och sen som på en given signal bara vänder allt det där och världen målas snabbt i gråskala. Energin rinner av mig och jag vill helst bara sova. En 16-18 timmar i sträck hade varit helt fantastiskt. För när jag är ledsen, då är jag så där förtvivlat ledsen att jag skulle kunna lägga mig ner mitt på gatan och bara skrika.
Och det där det svänger, det är fan inte lätt att hänga med alla gånger, det kan gå snabbt. Men framför allt är alla känslor så himla intensiva att jag blir helt matt. Tänk vad skönt det vore ibland om man bara kunde vara så där likgiltig inför allt. Men ändå, tänk att inte orka/vilja kämpa för sådant man vill, inte bry sig om att det inte blir så. Att inte kunna känna den där bubblande glädjen eller det där nattsvarta mörkret - förbannat trist samtidigt.

För även det där nattsvarta mörkret tycks ha sina positiva sidor. Det jag har lärt mig på senaste är nämligen att det är bra att komma till den där botten då och då, för det är precis som att man inte kan vända uppåt förrän man studsat mot botten. Och något jag är otroligt glad över är att jag även när allting är skit, och jag känner att denna gången kommer det aldrig bli bra, så dyker den där tanken upp.. "Jag kommer inte leva för alltid, jag har inte tid att ligga här och deppa. Jag har viktigare saker för mig, äventyr att uppleva, känslor att känna och utmaningar att möta!" Jag är så förbannat glad att det finns lite sunt förnuft där nånstans inne i mig, även om man inte alltid kan tro det :)

Och fy bubblans vad kul jag ska ha i Brasilien! Jag är så glad att jag nu börjat se fram emot detta äventyr och längtar efter att bara kasta mig ut i ovissheten.